idag är det sex månader sedan min pappa blev dödad i sitt hem av sin flickvän.

dessa sex månader har gått så overkligt fort, det känns som att allt hände igår.

under denna tid har det varit ett antal rättegångar, packa ihop saker i huset och miljoner känslor.

idag mår jag ganska bra. men ändå inte, det är som en sten som ligger i min mage men jag har lärt mig att leva med den. vissa dagar är riktigt bra och vissa är bara hemska så jag vill gräva ner mig under en sten och aldrig komma fram igen. men jag försöker att vara glad för pappas skull, för jag vet att han inte vill att jag ska vara ledsen och sånt.

allt jag gör nu förtiden är endast för hans skull, knappt för min egna. jag vill att han ska vara stolt över mig. för han finns ändå här någonstans, det vet jag. jag känner det.

på senaste tiden har också mitt "ande/spöke seende" blivit värre, vart jag än kollar ser jag någon i en sekund och nästa sekund är den borta. det är så sjukt obehagligt, jag klarar knappt av att vara ensam hemma längre, för jag är så rädd för dom. men det går också att leva med. det händer bara några enstaka gånger i veckan.

puss.

jag har absolut inget att säga, bara det att jag har gått varje sekund, hela dagen, och trott att jag ska spy när som helst, vetinte vad det är, plus att jag är lite smått febrig.

jag vill bara att skolan ska gå fort, för på lördag åker jag till thailand och slipper se alla äckliga svennar i två underbara veckor. ska bli så skönt att slippa människor.

har tröttnat så mycket på att ens vara runt människor nu förtiden, spenderar min tid inne på mitt rum, vid datorn, där jag passar bäst. bakom en skärm av elektroner och ljusfaktorer. där jag slipper se folk. där jag kan vara mig själv och säga vad jag vill. där musiken fyller mitt huvud med tankar och känslor. där jag mår bäst.

efter jag kommer hem från thailand ska jag börja gå till en psykolog för min familjs skull. vetinte om jag är så pepp på det. känner inte riktigt varför jag ska prata med en fritt främmande människa som jag aldrig har träffat om dessa problem som trycker ner mig varje dag. allt jag tänker på är när jag blir arton och drar härifrån, helst till ett annat land om så är möjligt. så jag får börja om på nytt igen. kan börja om och nästan glömma bort vem jag var förut. men det är två hemska år kvar.

nä, nu ska jag sluta plåga er med text. 

puss.

Skype och LoL.

puss.

nu ska jag kolla på film och sen ska jag umgås med käraste annie.

puss.

menmen,

har suttit ett tag nu och tänkt på texter osv, ska börja på en ny låt men har lite svårt att börja, men musiken hjälper mig så börjar komma på något smått, iallafall en refräng,

skulle igentligen ut med emelie idag men jag stannar nog hemma och pratar i skype med Eric, mycket mysigare. murrmurr.

min nya tröjja

puss.

har pratat i skype med bästa Eric i ungefär fem och en halv timme nu, äntligen en bra kväll utan ledsna miner.

puss.