idag är det sex månader sedan min pappa blev dödad i sitt hem av sin flickvän.

dessa sex månader har gått så overkligt fort, det känns som att allt hände igår.

under denna tid har det varit ett antal rättegångar, packa ihop saker i huset och miljoner känslor.

idag mår jag ganska bra. men ändå inte, det är som en sten som ligger i min mage men jag har lärt mig att leva med den. vissa dagar är riktigt bra och vissa är bara hemska så jag vill gräva ner mig under en sten och aldrig komma fram igen. men jag försöker att vara glad för pappas skull, för jag vet att han inte vill att jag ska vara ledsen och sånt.

allt jag gör nu förtiden är endast för hans skull, knappt för min egna. jag vill att han ska vara stolt över mig. för han finns ändå här någonstans, det vet jag. jag känner det.

på senaste tiden har också mitt "ande/spöke seende" blivit värre, vart jag än kollar ser jag någon i en sekund och nästa sekund är den borta. det är så sjukt obehagligt, jag klarar knappt av att vara ensam hemma längre, för jag är så rädd för dom. men det går också att leva med. det händer bara några enstaka gånger i veckan.

puss.