i denna stora stad, hur kan man känna sig så liten och obetydlig?
går upp och ner för gator utan att känna sig tillräcklig, folk förändras och visar vilka dom egentligen är, att dom inte var dom snälla vännerna som alltid fanns där för en, dom försvann när man som mest behövde dom.
denna stad tar kol på mig, jag blir galen av att bo i denna stad.
den vrider min hjärna runt runt runt bara för att göra mig mera galen än vad jag redan är.
dränker mina sorger i musik och ensamhet.
sitter i fönstret och kollar ut i mörkret när snön faller ner sakta med bara några enstaka lampor som funkar, som lyser upp våran värld.
jag stannar helst inne om dagarna för att slippa se människor över huvudtaget, vi är så patetiska allihopa ändå.

där jag sitter just nu trivs jag bäst, i mitt rum med mina två lampor med mysnivå på ljusstyrkan.

bakom skärmen där ingen kan se mig om jag inte vill, det är så det borde vara.
natt ut och dag in. ritar och skriver bilder ingen kommer att få se. ligger på golvet och lyssnar på underbar musik som får min fantasi att sprängas i tusen bitar.
jag saknar den gamla jag, mina gamla vänner, mitt gamla liv, men inget kommer att bli som det var innan.

allt har förändrats på bara fem ynka månader,

fem månader.
men jag lever för han. pappa. ingen annan.

puss.