varje natt innan jag somnar kollar jag alltid upp mot himlen och stjärnorna och säger godnatt till pappa, men igår funkade det verkligen inte, så fort jag såg en stjärna, ramlade jag fortare än kvickt in i ångesten och låg nog och grät, skakade och kramade om det gosedjur som jag alltid sov med hemma hos pappa, i fyra timmar innan jag kunde somna, min hjärna har mycket svårt att inse att jag inte har en pappa längre och vissa dagar tror jag att han bara är på jobbet och inte alls tänker på det. även fast det snart har gått ett år.

det var inte det mysigaste.

på fredag börjar jag gå till en speciallist psykolog för att få hjälp med mina spöken/andar och andra problem, känns både läskigt och skönt

hittade ett gammalt foto på mig från förra sommaren då jag sprang runt med fake snakebites.

puss.