nu sitter jag här och skriver detta, någon minuter in på artonen juni, min pappas födelsedag.

tyvärr så finns du inte här så jag och min syster kan fira dina 51 år på jorden.

saknar dej mest av allt, jag har lärt mig att acceptera att du inte finns här och kommer aldrig tillbaka. 

finns så mycket som jag skulle viljat göra med dej, pratat med dej om och åka till ställen med dig.

när jag föddes så sa du till mamma: det känns som att detta är mer min unge än din.

det blev så. jag blev en miniatyr av dej.

jag har din personlighet upp till hundra. 

jag visar upp den hårda sidan av mig själv och visar mig sällan svag inför människor. 

jag blev den längre dottern. den dottern som tycker om att vara ensam med sina tankar.

det är jobbigt att vara ensam kvar utan att ha den stora versionen av mig själv.

det är jobbigt att vara med min syster och mamma tillsammans, det är dom två som är lik varandra och jag är inte alla lik dom. förutom vårat stora beroende för shopping och skor.

jag ska klara mig igenom livet för din skull.

jag ska klara av skolan för din skull, för jag har gett upp för länge sedan.

jag ska upptäcka världen med dig i mina tankar. 

jag ska skapa ett hem med din hjälp i mina tankar.

jag älskar dej så mycket.

puss.